Sök
  • Tro & Tvivel

Covid-19. Medmänsklighet eller dödsångest?

Uppdaterad: maj 4

Cyberträff 29 Mars 2020


Jag vill dela några tankar som tar avstamp ifrån det Joel Halldorf skrev om i Expressen den 27 Mars 2020.


Det är märkliga tider. Bara för ett par månader sedan var det viktigaste för svensken att värna om tillväxt (välfärd) och rätten att få bestämma över sitt liv (frihet).


Nu helt plötsligt står vi i en situation där vi är beredda att offra just tillväxt och rätten att bestämma över våra egna liv, friheten. Det som djupast sätt binder oss samman är tydligen inte vare sig pengar eller frihetsideal utan rätten till liv. Eller?


Samhällets grundläggande kontrakt är att den som blir sjuk ska ha rätt till modern sjukvård och vi ställer om våra samhällen fullständigt för att möta den rätten.

Det är fantastiskt!

Nobelt!

Speciellt eftersom det primärt handlar om att skydda gamla och redan sjuka.


Men frågan är om det verkligen handlar om omsorg om varandra,

eller... en obearbetad dödsångest?

Den frågan måste vi alla gå till botten med.

Är det ideal eller rädsla som styr oss?

Handlar det om det goda vi strävar mot, eller det onda vi försöker hålla borta?


Det är naturligt att vilja leva och naturligtvis ska vi göra allt vi kan, både på micro- och macronivå för att möta det här hotet.


Ändå måste vi orka skärskåda våra motiv, för rädsla är inte en sund grund för speciellt mycket. Den som är rädd låter sig nämligen allt för lätt manipuleras, och trygghet är som en drog- vi får aldrig nog! Vi blir aldrig tillräckligt trygga. Därför behöver vi konfrontera vår dödsångest och förvissa oss om att det inte är den som driver oss.


Det är inte en tillfällighet att den vanligaste uppmaningen som Jesus ger sina lärjungar är: Var inte rädda!


Men vi tror ju inte längre på någon högre mening eller större berättelse som binder oss samman. Det enda som finns är våra egna personliga historier. Vi är individer som följer våra hjärtan och försöker förverkliga oss själva, och om min berättelse skulle ta slut. Då är det över.


Ett sätt att få perspektiv på sin egen död är att fundera på vad i livet som är viktigare för mig än att överleva.

Två frågor kan hjälpa oss att se det.

1. Vilka ideal är jag beredd att dö för?

2. Vilken större berättelse lever jag i?


Ideal är trots allt nödvändiga för moralisk integritet och den som betraktar döden som det värsta som kan hända får svårt att bevara anständigheten, i synnerhet när livet hotas. Det finns, som Astrid Lindgren skriver, saker som man måste göra även om man är rädd, för annars är man bara en liten lort.


Men vilka ideal håller vi så högt? Högre än livet själv?

De idealen skyddar oss när dödsångesten väller in.


Den andra frågan, den om min berättelse, är svårare eftersom den utmanar vår individualism. Karen Blixen skrev: "Du kan bära alla sorger om du förmår placera dem i en berättelse." Det gäller t.o.m. sorgen över min egen död. Men för att den ska kunna bli meningsfull måste jag ingå i en berättelse som är större än jag själv.


I den kristna traditionen beskriver ordet "förströstan" en tillit till att historiens Gud leder allt mot ett gott slut. Vi är alla en del av Guds berättelse, och Gud skriver inte en tragedi. Förtröstan handlar alltså inte om att "just jag" kommer besparas lidande och död, utan om att ondskan inte fått det sista ordet. När boken till sist stängs, kommer alla tårar torkas.


Men idag har vi bytt förtröstan mot kontroll och när den inbillade kontrollen går förlorad står vi skyddslösa.


Rädslan väller in. Inget pris blir för högt för att mota bort den.


Vi räknar noga på dödstal i pandemins kölvatten. Låt oss hoppas att vi lyckas hålla dem låga, så att så många som möjligt kan räddas.


Men oavsett.

Var detta än slutar,

så är dödligheten för tillståndet att vara människa 100%.


Det behöver vi försonas med!


Och samtidigt minnas vad Jesus sa: Jag är med! Var inte rädd!


Mia Martinsson 29 Mars 2020



Psalm 256 Var inte rädd


Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken Ett namn som skyddar dig nu när du går Din ensamhet har stränder in mot ljuset Var inte rädd, i sanden finns det spår

Han älskar dig och Han väntar dig ikväll En kväll när du förstår Hans hemlöshet Och hur Han längtar efter dina steg Från evighet har Han stämt möte här

Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn Du ser den inte nu, men färdas dit En dag skall du bekänna högt Hans namn Hans kärleks frid som ingenting begär.


Du är på väg. En dag blir natten vit.

En dag och stjärnor växer ur hans famn.

Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn.

Du ser den inte nu, men färdas dit.



https://www.expressen.se/kultur/joel-halldorf/manniskans-dodlighet-ar-hundra-procent/



9 visningar

©2018 by Tro & Tvivel. Proudly created with Wix.com