top of page
Sök
  • Skribentens bildTro & Tvivel

"Där Herrens ande är, där är också lite ångest"

Några tankar om Pingst 2023


Idag är det Annandag Pingst. 2004 beslutade Sveriges regering att slopa den - till förmån till nationaldagen den 6 juni. Vem bryr sig? Troligtvis är det många människor i våra nutida, moderna samhällen har inte den minsta aning om vad det här är för någonting överhuvudtaget - pingst.

Däremot finns det säkert fortfarande många i Sverige som vet om pingstkyrkan, eller åtminstone att det finns något som pingstkyrkor. Man kanske har t.o.m. sett en sådan (från utifrån - på långt håll), men varför de heter så här och vad det hela bottnar i har man nog inte den blekaste.

Okunnigheten om pingst har kanske vuxit fram därför att man upplever att själva ämnet är så pass betydelselöst och ointressant att det även skulle kunna få en kaffe att somna. Inte bara icke-kristna. Även människor som har en tro verkar också ha lite problem med ämnet.

Häromdagen pratade jag med en man som inte är uppväxt i pingstkyrkan utan i den nuvarande Equmeniakyrkan, och så berättade han hur han nyligen hälsade på sin mamma på ålderdomshemmet. Han sa till henne

- Mamma, det har aldrig varit mycket snack om pingst i vår församling.

- nej, svarade hon.

- Vet du varför?

En tyst stund.

- Det är så rörigt med den Helige Ande!!


Det är rörigt med den helige Ande. Ja, det är det kanske. Hur ska man nämligen kartlägga, ta mått på och beskriva systematiskt något som - pardon: någon som den helige ande?


Kanske är det rörigt för oss med hela treenigheten. Fader och son och helig ande i en monoteistisk tro, tron på bara en Gud alltså. En Gud - fast tre personer eller tre aspekter, eller tre, ja, vadå?

Det här blir lätt lika obegripligt som kvantfysik för en grävling. Men ska stackars grävlingen kunna förstå kvantfysiken? Om inte ens vi kan förstå det hela fullt ut, hur kan vi då någonsin förstå den, som har tänkt ut sig otaliga superkomplexa system, en ordnad helhet som får den här skapelsen att fungera? Visst ska vi försöka begripa allt detta, vi ska undersöka, vi ska ta reda på, vi ska forska och beskriva, men kanske ska vi framför allt inte glömma att häpna, att förvåna sig och förbluffas, att göra stora ögon precis som ett barn.

Kalla Gud inte oss för sina barn?

Och sa Jesus inte att den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in?

Barn är jämt nyfikna, de vill alltid lära sig saker. Men om de inte förstå någonting så är det inget problem heller. Man fortsätter helt enkelt med livet och njuter det ändå.

Kanske är pingst en sådan dag där vi framförallt ska slås med häpnad. Dagen där den helige ande gjöts ut för 2000 år sedan i Jerusalem. Den röriga helige ande.

Jesus bekräftade förresten att det är lite bökigt det här med den här anden. Han jämförde den med vinden. Lite kaotiskt. Svårt att förutsäga - den blåser när och hur den vill, och så där.

När man sedan läser om anden på första pingstdagen i Jerusalem, så läser man att

när Anden kommer så var det första som hände: förvirring! Förvirring utav allt som kunde ha hänt. Vi skulle nog ha förväntat oss istället: När Gud dyker upp, ja då blir det äntligen reda och ordning. Istället blev det oordning och kaos. Alla är förvirrade. Yes! Så här står det i bibeln. Jag har visserligen hört en del pingstpredikningar men det var inte många som la betoningen på röran och virrvarret när anden kom. Ingen fattade vad som pågick.

Men:

Kanske ska det vara så här? Kanske är det meningen?! Kanske ska det råda lite rådlöshet när Gud dyker upp på ett oväntat och mer explicit och påtagligt sätt än välplanerade gudstjänster med goda ordningar varje söndag klockan 11? Kanske ska vi bara stå där med stora ögon och en haka som hänger mellan knän och häpna?

När Jesus gjorde det han gjorde var reaktionerna ganska lika. Många blev mållösa. Man häpnade över det han sa. Ibland blev man t.o.m. rädd. Vissa skickade iväg honom (snälla du, gå och gör din grej någon annanstans - men lämna oss ifred!). Då blir det alltså inte så förvånansvärt att även den helige ande förvånar. Den är ju Jesus ställföreträdare - som Jesus själv hade sagt.


Samtidigt är det ju väldigt märkligt - så kan jag känna - att allt detta som utlöser och framkallar dessa reaktioner, förvirringen, rädslan och så vidare, är ju egentligen endast positiva saker!

Tänk!

Jesus t.ex. botar sjuka människor. Han hjälper utsatta människor tillbaka till sin roll i samhället. Han vänder sig emot ett korrupt och destruktivt system.


På pingstdagen övervinner den helige ande språkbarriärer, något som skiljer människorna, som leder till missförstånd, konflikt, i värsta fall även till krig. Men nu förstår människorna varandra helt plötsligt. Och var och en av oss vet ju hur betydelsefullt det kan bli när man helt plötsligt känner sig förstådd av någon. Man är inte ensam längre! Kom bara ihåg när du blev kär i någon: Här finns en människa som förstår mig! Att känna sig förstådd är kanske den mest avväpnande formen av kärleken. Man känner sig hörd, sedd och älskad. Man börjar existera igen.


Det verkar alltså nästan som om Gud vill åskådliggöra genom dessa händelser och mirakel allt som vi människor behöver som mest, allt vår själ längtar efter egentligen.

Vi vill vara fria och friska människor.

Vi vill vara aktiva och respekterade deltagare i samhället.

Vi vill vara kreativa byggare som använder kroppen och skills och gåvorna vi fått för att kunna bidra till gemenskapen.

Vi vill kunna förstå varandra - förstå andra och göra sig förstådd. Vi vill kunna tillägna oss kunskap och erfarenheter från kollektivet från alla dess olikheter - olika personligheter, olika erfarenheter osv, vi vill kunna lära oss utan att hamna i destruktiva och smärtsamma konfliktsituationer.


Egentligen handlar det hela om att vi vill leva livet i frihet och med mål och mening.

Men visst är det märkligt att när just detta erbjuds till oss på riktigt

när vi får uppleva det på riktigt

eller ta emot det på riktigt

så blir vi inte riktigt glada utan vi slås av ångest och osäkerhet. Förvirring.

Hur kommer det sig då?

En person som har utforskat det komplexa förhållandet mellan frihet och ångest är ju Erich Fromm. I sin bok ”Flykt från frihet” beskriver han tesen att trots att frihet är en grundläggande mänsklig önskan, kan det också vara en källa till ångest och otrygghet. En viktig slutsats i boken är att individer kan reagera på denna frihetskris genom att t.ex. söka efter auktoritära system. Auktoritära begränsningar som t.ex. diktatorer lägger på människorna upplevs nämligen som tryggare än friheten, och i utbyte mot denna förmodade trygghet står man gärna ut med alla de hemska egenskaperna man finner hos auktoritära regimer.

Fromms bok publicerades 1941 och förklarar till viss del nazisternas uppkomst och andra världskriget, men den belyser ju också lite människornas märkliga reaktioner på miraklen i bibeln. Inte minst gör den lite tydligare varför så många i våra nutida ganska så fria samhällen söker sig tillbaka till högerpopulistiska partier och politiker.

Om upplevelsen av frihet alltså framkallar ångest, då kunde man ju tolka Paulus välkända citat från 2 Kor 3:17 där han skriver:

där Herrens ande är, där är frihet.

alltså också tolka som

där Herrens ande är, där är alltid också lite ångest.

Det förklarar kanske, varför det är så rörigt med den helige ande. Därför att den ger oss frihet.

Bl.a. friheten att förstå varandra, även om vi är helt olika. Idag finns det kanske inte så många språkmirakel längre, vi behöver nog göra en del av jobbet själva och lära oss olika språk, ord, ljud och grammatiska regler, men huvudbudskapet är samma: det går att ha förståelse för varandra, det går att uppskatta varandra även om den andre verkar vara helt obegripligt för oss, det går att känna för varandra även om vi är hemma i helt olika kulturer eller subkulturer. Vi kan, vi få och vi ska ska uttrycka tankar, idéer, och känslor.


Kärlek och tålamod är kittet som håller det ihop och ger den tryggheten vi behöver.

Visst kan det ändå kännas lite rörigt ibland. Men just den röran kallas församling. Församling är inget annat än människoröra. Och Pingst är kyrkans födelsedag.

Faktumet att kyrkan inte alltid lyckades med att upprätthålla friheten utan att kyrkan istället hittade på nya regler, bestämmelser, syndakataloger och mer - troligtvis för att kunna hantera sin egen ångest - det borde inte fresta oss att släppa det. Tvärtom! Vi kan göra det bättre än så! Med Kristus som förebild och med anden som gavs till oss kan vi förespråkar en positiv frihet som innebär att vara aktivt engagerad. Även om vi är brustna, utanförstående eller sjuka människor så kan vi ändå finna en ny identitet, utveckla empati och en autentisk relation till oss själva, till andra och inte minst till Gud.

I dagens värld där allt detta kan räknas som bristvara har Pingstdagen allt som krävs för att kunna bli en riktig hit igen.


Och kanske lyckas vi med att få oss själva och världen omkring att häpna igen.


Med stora ögon.






15 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Trons kraft

Att växa i tro

Cyberträff 10 Maj 2020 Att mogna i tron Dagens ämne ska vara ”att mogna i tron” och omedelbart undrar jag ”vad är det egentligen - att vara mogen?” Runebergs etymologiska ordbok säger att ordets urspr

Comments


bottom of page