Sök
  • Tro & Tvivel

Visa varandra kärlek

Cyberträff 5/3 2020

Johannesevangeliet kapitel 13, vers 31-35

När Judas hade gått sade Jesus: ”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”


Det där var en av kyrkotexterna som är kopplad till 4:e söndagen i Påsk. Till en början så talas det mycket om förhärligande. Såpass att jag blev snurrig av det hela. En sex laxar i en laxask-upplevelse☺

Men, Jesus ger också ett nytt bud. ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”


Att visa varandra kärlek. Det är så vi uppmanas bete oss. Att ta hand om varandra, respektera varandra och att älska varandra. ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”.

Det låter ju helt fantastiskt! Och som jag ser det, verkligen något att sträva efter. Men hur går det till? Vi människor är ju trots allt just bara människor och att älska varandra är kanske inte alltid det enklaste. Av många anledningar. Varav en av anledningarna kan vara rädsla eller oro.


För det finns väl inget läskigare än att älska en annan människa? Plötsligt har man allt att förlora. Oron för att bli ratad gör att man kanske väljer bort kärleken. Vare sig man talar om en eventuell livspartner eller andra typer av relationer. Vi vill inte vara för påstridiga eller känna underlägsenhet i någon relation. Vi vill få känna oss valda och inte bara att vi väljer. Ser du mig? Tycker du om det du ser? Hör du mig? Tycker du om det du hör? Duger jag? Räcker jag till?

Hjärnspökena är i full blom och det kanske känns enklast att strunta i det hela. Det tar för mycket kraft. Det kanske känns som att det finns för mycket att förlora.

Och det kan finnas något att förlora, tror jag. Olika diken att hamna i. Att som människa utplåna sig själv för att bli älskad tror jag inte är rotat i kärlek. En del av kärleken handlar ju faktiskt om att förstå sitt eget värde. Inte minst i Guds ögon.

Men det andra diket är inte heller något att sträva efter. Diket där vi stänger våra hjärtan och inte vågar älska då oron för att bli sårad äger vår själ. Så hur hamnar vi då i mitten av vägen, långt från båda dikena? Ja, inte vet jag. Jag är själv oerhört rädd för att bli sårad.


Men jag tror dock att Jesus är en god förebild.


För några veckor sedan hade vi glädjen att ha med Lasse Johansson i en av våra pod-inspelningar, en mycket intressant person och jag rekommenderar er att lyssna.

Bland annat så talar han där om historien om den förlorade sonen som går att finna i Luk15:11-32. Jag har hört den många gånger men denna gången när jag hörde den så tog den tag i mig på ett nytt sätt och jag vill gärna dryfta det med er. Ni känner säkert till berättelsen men här kommer en liten variant med mina ord.


Det handlar om en välbärgad man som har två söner varav den ena vill ta avstånd från sin far, få ut sitt arv och leva loppan. Pappan ger honom sitt arv och sonen lever just loppan och gör av med alla sina pengar ganska fort. Efter ett tag blir hans liv riktigt miserabelt. Han hittar nåt enstaka jobb här och var och får till slut jobba med att vakta svin. I dåtidens kontext hade han hamnat allra längst ner i samhällsskiktet då grisar ansågs vara orena djur. Nånstans där började sonen tänka på sitt hem och på hur de som var anställda hos hans far faktiskt hade det rätt ok jämförelsevis. Han bestämde sig för att gå hem och söka jobb. Att han skulle vara välkommen på något annat sätt än som arbetare for inte genom hans huvud med tanke på att han redan hade förbrukat både arvet och tillhörigheten. Så han begav sig mot pappans ägor och när han är en bit från hemmet, faktiskt redan på långt håll får pappan syn på honom varpå han släpper allt han har, springer mot sin son och tar honom i sin famn. Något jag tror att sonen inte hade räknat med. Han hade nog inte heller räknat med att pappan skulle se till att en kalv slaktades för att bjuda på en brakmiddag på den välkomstfest han ordnade för att fira sin sons återkomst. Att pappan gjorde på detta sätt förargade den andra sonen som hade gjort rätt enligt kutymens alla regler. Pappan säger då till honom: Du är alltid hos mig och allt mitt är ditt. Jag trodde jag hade förlorat din bror, att han var död. Vi måste ha fest och fira att han lever.


Vilka är alla tecken på kärlek i den här berättelsen? Att han ordnar en välkomstfest är ju ett ganska uppenbart tecken.. men mer då? Hur är Gud en förebild?

Jag tänker på några saker.


Först ger pappan sonen sitt arv, han tvingar sig inte på och försöker kontrollera utan låter sonen få ha sin fria vilja. Jag kan tänka mig att det var sorg i hjärtat när sonen lämnade honom..men om sonen inte valde sin far tillbaka så skulle relationen inte kunnat vara hel, på så sätt att det inte hade funnits ett samförstånd. Den fria viljan – en förutsättning för kärlek.


När brorsan blir irriterad på att pappan ställer till med fest för att fira den förlorade sonens återkomst så visar pappan på att kärleken till honom är lika stor. Bara för att han älskade även den son som klantat till det rejält så gjorde det inte att kärleken till den – enligt normen- rättfärdige sonen blev mindre. Pappans kärlek visar sig vara konstant och sinar aldrig. Generositet göder kärleken.


En annan sak är att när sonen kommer tillbaka så släpper pappan allt han har och springer mot honom. På den tiden var det ett ovärdigt beteende som en högt uppsatt person helt enkelt aldrig skulle ägna sig åt utan att framstå som en komplett idiot. Pappan lät dock inte sin stolthet stå i vägen. Kärleken var större. Att ödmjuka sig, förlåta, släppa sin stolthet och springa mot sin son var det som bodde i pappans hjärta. DET låg i pappans natur.


Så, hur ska vi klara av att vara ödmjuka, vara generösa, inte vilja kontrollera andra människor, klara av att förlåta och vara beredda att inte låta vår stolthet stå i vägen?

Återigen, jag vet inte. Men kanske är det värt att sträva mot ödmjukhet. Kanske är det värt att våga känna tillit. Kanske är det värt att förlåta. Kanske är det värt att släppa på vår stolthet. Kanske är det värt att försöka älska varandra. Och kanske är det värt risken att framstå som en komplett idiot.

Ingela, 26/4 2020

And So It Goes Billy Joel

In every heart there is a room A sanctuary safe and strong To heal the wounds from lovers past Until a new one comes along

I spoke to you in cautious tones You answered me with no pretense And still I feel I said too much My silence is my self defense

And every time I've held a rose It seems I only felt the thorns And so it goes, and so it goes And so will you soon I suppose

But if my silence made you leave Then that would be my worst mistake So I will share this room with you And you can have this heart to break

And this is why my eyes are closed It's just as well for all I've seen And so it goes...

https://www.youtube.com/watch?v=wcUCYtyaLrY

9 visningar

Senaste inlägg

Visa alla

Att växa i tro

Cyberträff 10 Maj 2020 Att mogna i tron Dagens ämne ska vara ”att mogna i tron” och omedelbart undrar jag ”vad är det egentligen - att vara mogen?” Runebergs etymologiska ordbok säger att ordets urspr

Vilken röst lyssnar vi till?

Cyberträff 26/4 I fredags spelade vi in en pod igen och ämnet för dagen var ordet/begreppet “Sanning”. En liten nätt fråga. Jag dryftade några tankar om sanning då, som jag funderat över. Några reflek

©2018 by Tro & Tvivel. Proudly created with Wix.com