Tro & Tvivel söndagsprat den 9 oktober 2022
Av Marcus Fritsch
Lovsång.
Det är stoff jag har mycket brottats med sedan jag blev troende - utan att kunna exakt beskriva varför. Kanske har det att göra med att lovsång alltid är kulturellt betingad. I en afrikansk stam låter lovsången nog annorlunda jämförd med en 1970-tals svensk pingstkyrka.
Åtminstone borde det vara så.
Kanske är en del av problemet, att människan brukar tro att det egna sättet att sjunga till Gud är alltid lite gudomlig än de andras sätt att göra så. Mina låtar gör ju Gud lite gladare än de andras. Detta problem har nog funnits alldeles för länge.
Tar vi orgeln till exempel.
Går man långt bakåt i kyrkohistorien så upptäcker man att många kyrkofäder och påvar förbjöd användningen av orgeln i gudstjänsterna. Man ansåg att orgeln, detta hedniska instrument, var helt olämpligt i kristna sammanhang på grund av sin ”sensuell upphetsande klang”. Gud kan ju inte tycker om det här. Och so blev det endast lovsång utan orgel.
Men några hundra år senare ändrade Gud sin åsikt, förlåt, ändrade kyrkan sin åsikt,
då blev det bara orgeln som gällde för att kunna lovsjunga Gud på ett lämpligt sätt,
piporgeln ansågs som det enda instrumentet som hade förmågan att representera Guds storhet och renhet.
Personligen kom jag till tron i 1980-talet där orgeln fortfarande var det dominanta instrumentet i åtminstone högkyrkliga sammanhang, och när jag hörde Bachs Toccata et Fuga för första i en gudstjänst på en riktig piporgel blev jag kanske inte sensuellt upphetsat, ändå kommer jag ihåg att jag blev så förtjust i själva musiken att jag bad kantorn efter gudstjänsten om jag inte kan få noterna.
Annars tyckte jag som ung man att alla de där högkyrkliga gamla psalmer inte hade så jättemycket med mitt dåvarande vardagsliv att göra. Det kändes helt enkelt som musik som endast hörde hemma i kyrkan och som kändes komma från en helt annan tid. Jag upplevde det mer som ett museibesök än lovsång.
Samtidigt växte dock en ny generation ledare fram som vågade använda t.o.m. pianot i kyrkan eller - tänk! - även gitarrer för att lova Gud. Och de riktigt farliga revolutionärerna vågade till och med spela på djävulens instrument i kyrkan: trummorna.
Så började tiden med många s.k. ”worship wars” i många församlingar och länder kring den stora frågan: Vilken musik behagar Gud egentligen? Ska vi sjunga från de gamla eller de nya sångböckerna?
Om vi idag kikar på var vi har landat i frågan så måste svaret nog vara: Hillsong soft-pop. Det är nog det Gud gillar som mest därför att han lyssna väldigt mycket på det - i.a.f. spelas och sjungas den nuförtiden av församlingarna världen runt.
Det är så klart inget fel på det - ändå kan jag tycka att livets dynamiska omfång är nog mycket större än så och därför kan jag känna att lovsångens spektrum också behöver vara mycket större.
Om jag får vara ärligt så stör jag mig ibland på att vår lovsång alltid är så snäll. Det är nästan endast snälla ord som ryms i vår lovsång. Igen, det är inget fel på det, men ibland känns livet ju inte alls snällt. Ibland blir det mycket frustration, smärta eller sorg.
Vad sjunger man då?
David Davage, min kollega på ALT, skrev för några år sedan en bok. ”7 myter om lovsång och vad bibeln egentligen säger” heter den. Varje år har vi på ALT ett seminarium om boken där studenterna får välja några aspekter från boken som blev viktiga för dem. Nästan varje år väljer de prata om en sak Davage skriver om, och det är psaltarens kategorier av lovsång.
Davage är en ung och mycket intelligent Doktor i GT, och han verkar ha koll på det.
Psaltaren, det vet vi kanske, var ju sångboken Jesus använde för sin personliga lovsång och som man brukade använda i synagogan.
Och en av dessa kategorier av bön som finns i psaltaren är den s.k. protestpsalmen.
Vad är det för något?!
Jo, för det första ska man veta att lovsång är mycket mer i gamla testamentet än bara en viss typ av bön eller en viss typ av sång eller musik. Lovsång i psaltaren behandlar nämligen livets helhet, alla upplevelser, de sköna, de smärtsamma och allt som finns mittemellan.
Här tillhör också allt vi inte förstår. Vi t. o. m. inte ens håller med om. Det tuffa, och det ska man enligt psaltaren varken tiga om eller bortförklara. Man ska sätta ord även på allt man inte förstår.
Protestpsalmerna handlar om just det.
Låt mig försöka översätta det här från det stora filosofiska planet till ett lite mer vardaglig nivå. Det låter kanske lite löjligt men jag tar Magdalena Andersson som exempel.
Här skulle vi ju (fortfarande) kunna säga
- Magdalena, vi tror på att du är statsministern, du är regeringens ledare, vi tror att du har makten att leda Sverige… osv.
Mycket av lovsången vi riktar till Gud lyder lite så här.
Protestpsalmerna låter däremot ungefär så här:
- Magdalena, varför bryr du dig så lite om det här problemet? Varför gör du ingenting om det där problemet? Hur länge ska det svenska folket vänta tills regeringen tar sig an den där utmaningen? Kom igen nu! Sätt igång! Gör äntligen det som behöver göras!
At prata så här känner vi kanske igen från politiska sammanhang, Fridays for Future osv,
men ber vi också på det sättet till Gud? Mycket av vår ”vanliga” lovsång låter mer som om att vi behöver påminna oss själva om att Gud har makten att vi tror på Herren osv.
Protestpsalmerna däremot förutsätter att Gud har makten - det är ingen tvekan om det -och just därför utmanar vi Gud att verkligen uppfylla sina löften:
Gud! Du har sagt så här!
Men vi ser ingenting av det här!
Kom igen nu, Gud!
Skynda på dig! Sätt igång!”
Mycket i psaltaren - Jesus lovsångsbok - är just detta tonläge, är böner som försöker överbrygga gapet mellan det vi vet och det vi känner och upplever. Och det grundar sig alltid i en bekännelse av vem Gud är och hans makt och förmåga att påverka situationen. På så sätt breddas perspektivet om vad lovsången kan eller bör vara.
Vi kanske tror att det är bara våra snälla ord som behagar Gud,
eller en viss musikstil som Gud gillar mest. Men jag tror att det är framförallt våra ärliga ord som Gud vill höra, de verkar vara mycket mer värdefulla inför Gud än ett halvhjärtat lov som bara försöker sminka bort vår besvikelse och frustration.
Och så kan man till exempel hylla Gud trots att man ligger på sjukhus eller gråter på bårhus, inte genom att förneka situationen utan genom att protestera mot Gud som då blir ett sätt att rikta sig själv och alla sina känslor och frågor till Gud.
Jag ska nu avsluta med de sista verserna från en av protestpsalmerna i bibeln, jag valde psalm 35, 22-28:
Du ser det, Herre,
var inte tyst.
Herre,
dröj inte långt borta.
Vakna,
res dig,
skaffa mig rätt!
Ta dig an min sak,
min Gud och härskare!
Döm mig rättvist, Herre, min Gud.
Låt dem inte få glädjas,
låt dem inte få tänka:
»Ha! Det blev som vi ville«,
inte få säga:
»Vi slukade honom!«
Skam och smälek
må drabba alla som gläds åt min olycka.
Klä dem i skam och nesa,
de som triumferar över mig.
Men låt dem som unnar mig min rätt
få jubla och glädja sig,
låt dem ständigt säga:
»Herren är stor,
han unnar sin tjänare välgång.«
Jag skall vittna om din trofasthet
och prisa dig dagen lång.
Vi ska nu lyssna till en låt som inte alls skrevs som en lovsång,
och ändå är den en bön,
fylld med frustration över både
kyrkans märkliga beteende
och
Guds tydliga frånvaro.
Det är en tydlig protest,
både i musiken och texten,
ett existentiellt skrik
av ett ateistiskt band
som intressant nog ändå skriker till Gud
och just den ärligheten gör kanske att
den ändå blir en protestpsalm - en typ av lovsång.
På svenska heter den ”visa dig!”
filmen har bl.a. engelska undertexter