Sök
  • Tro & Tvivel

Emmaus

Uppdaterad: maj 4

CYBERTRÄFF 19 April 2020


Nu börjar det blomstra och grönska och det blir jättevackert att vara ute i naturen och skogen. När jag var ute igår och njöt skönheten av ljuset som skiner genom små nya gröna blad, skuggor och gräs, fåglarna och ån som rinner där, så funderade jag på varför jag hade missat skönheten av denna förträffliga plats. Och så tänkte jag på ordspråket

Ibland ser vi inte skogen för alla träd.


När jag gick SFI för 13 år sen så kom min klass på att det finns liknande idiomatiska uttryck på nästan alla språk i världen. Nästan alla språk! Hur ska man tolka det annat än att det måste vara något väldigt mänskligt att tappa kollen och missa det viktigaste, skogen. Tydligen älskar människan att gå vilse mellan enstaka träd, i alla möjliga detaljfrågor utan att bry sig så mycket om det stora, hela. Visserligen är det enkelt att t.ex. skaka på huvudet till exempel över insändaren till tidningen i veckan, där en nittonårig tjej fäster uppmärksamheten vid att hon inte får springa ut och fira studenten i år och klagar över hur orättvist det är, under tretton år har hon sett fram emot den dagen som nu tas ifrån henne. Det är hennes träd och hennes klasskompisar sköter säkert liknande granar - hon tycker det är högst orimligt att tro att just hennes klass skulle sprida ett virus i Coronaskogen.

Men egentligen är ingen av oss mycket klokare.

Vi har själva alldeles för ofta missat att se skogen för alla träd.

Kanske är vår självupptagenhet ett stort skäl till det.


Vi är ju experter på vårt inre liv,

våra känslor,

våra hopp och

våra bekymmer.

Ingen annan får insyn i det. Så länge jag inte släppa någon annan in i min själ förblir mitt jag mästaren av mitt eget träd, och detta träd blir så klart centret av hela mitt eget universum.

Det är inte så lätt som man skulle tro att ta några steg tillbaka för att kunna se skogen igen.


Samma problem upplevde två killar för ett tag sen som var väg hem.

De trodde också att de visste därför att de hade hört - men ändå var de döva.

De trodde att de hade ögon som kunde se, och ändå var de blinda.

Jag kommer att läsa ett stycke som troligtvis läsas idag i många kyrkor världen över.


Lukas 24:13-34


Mitt i deras samtal kom Jesus, men de kände inte igen honom, fast de hade varit med honom, lyssnat till honom, ätit med honom. Hjärnan fick inte ihop det efter allt som hade hänt i deras värld under de senaste dagarna.

De är inte ensamma med det. Det är fler som har samma problem.

Några timmar tidigare var Maria från Magdala vid graven och Jesus pratade personligen med henne, levande, i kött och blod, men hon kände inte igen honom heller.

Hon trodde att han var trädgårdsmästaren.

På något sätt var det ju inte fallet, men kanske inte helt fel heller.

Det var ju han som planterade den vackra trädgården som blev känt under namnet Eden, det var han som till och med planterade livets träd mitt i den trädgården.


När man läser ordspråksboken i Gamla Testamentet noggrant så skulle man nästan tro att orden ”vishet” och ”Jesus” är utbytbara synonymer, och i ordspråksboken 3:18 sägs att visheten är ett livets träd.

Jesus och träden ligger kanske närmare varandra än vi tro.

Jesu bönebok var psaltaren som börjar i psalm 1 med trädet som bär frukt och aldrig vissnar.

Och just det, var det dessutom inte så här att egentligen varje viktig person i bibeln, och varje avgörande händelse i böckernas bok är kopplad till någon träd, någon buske, någon kvist eller någon pinne?

Hela frälsningshistorien verkar vara markerad med träd,

hela bibeln verkar vara en enda stor trädgård!

Ett träd var det enda som Jesus någonsin hotade

för ett träd var det enda som kunde döda honom.

Men nu planterar han igen, Jesus, den så kallade trädgårdsmästaren, han planterar nytt liv, nu är han själv levande igen fast han fälldes, men ingen känner igen honom, därför att inte någon kan se skogen för alla träd.

Först när vi sätter oss till bords för att käka, för maten vi odlat är viktig för kroppen och vinet vi har plockat är viktigt för själen, DÅ öppnas ögonen och vi känner igen.

Och så försvinner han!

Med en gång!

Va?!

Han är borta igen!

Var det en dröm?

Var det in inbillning?

En hallucination?

Jag tror man verkligen får säga att Jesus inte är någon ”in-your-face-person” alls.

Han pushar ingen. Han tränger inte alls på sig. tvingar ingen.

Han föddes i ett litet gömställe och växte upp i det mest oviktiga bergbyn i hela Israel.

Han jämför tron med en dold skatt som behöver hittas. Som måste grävas fram.

Han talar i gåtor som inte någon fattar.

Hur många gånger befaller han ”du får inte berätta för någon att du blev helad!”?

Hur många gånger säger han ”hör - men bara du som har öron! Alla ni andra, glöm det!”?

Jag tror att Jesus vill att vi ska själva upptäcka hela skogen.

Och den börjar vid trädet bredvid.

Men det kanske kräver att vi behöver ta några steg ifrån universumets centrum, jaget, eller vårt eget litet träd för att kunna upptäcka ett större perspektiv.

Vem vet, kanske växer i trädet bredvid en skatt, även om det inte skulle vara mer som en pytteliten kvist som även Noas duva kunde ha plockat.


Låt oss träna på att öppna våra öron och ögon.

Låt oss vara måna om att inte missa de största skatterna i vår närhet.

Kanske är det det som lärjungarna på väg till Emmaus lär oss.

Och låt oss börja med att namnge det vi är tacksamma för, alla de små skatterna i vardagen som vi alldeles för enkelt tar för givna och blir blinda för.

Och låt oss fortsätta säga det till våra nära och kära, hur värdefulla de är, låt oss säga det högt och tydligt innan dem försvinner.

För på så sätt odlar vi inte bara frukter som aldrig glöms bort.

Vi blir till och med själva som träd planterat nära vatten -

som bär sin egen frukt i rätt tid och aldrig vissnar bladen.


Marcus Fritsch 19 April 2020



Aldrig ensam

Jonatan Johansson

I det fina tunna ljuset Står jag och väntar tyst Sommaren är framför Kvarteret nästan tömt På människor och känslor Ingen rörelse någonstans

Aldrig, aldrig ensam Alltid ensam här Aldrig, aldrig ensam

Men den fina tunna linjen Mellan våran värld och din Skär igenom varje ljud Genom varje utsträckt tanke Varje ansats att förstå Varje sång jag någonsin sjöng

Aldrig, aldrig ensam Alltid ensam här Aldrig, aldrig ensam

Jag har längtat efter våld Efter hämd och mer förnedring Men den stora stora rädslan Är inte här…

https://www.youtube.com/watch?v=nbWH5929cic



0 visningar

©2018 by Tro & Tvivel. Proudly created with Wix.com