Cyberträff 12 Mars 2020 2020 är kanske den märkligaste påsken som vår generation någonsin har upplevt. Det känns inte bara som en förlängd fastetid. Med hela Coronaoron som följer, alla bekymmer som ingår, sina existentiella rädslor, till och med sorg - bara jag beklagade sorgen till två personer i min närhet som har förlorat en förälder i Covid-19 - känns påsken 2020 mer som en jättelångfredag, så lång att den aldrig vill ta slut. Vanligtvis vet vi ju att fastetiden börjar på askonsdagen och slutar på påsksöndag, men i år är allt flytande, osäkert, märkligt. Ändå har påsken kommit. Världen fortsätter snurra, tiden går, kalendern går stoiskt från veckodag till veckodag och stannar inte bara därför att vi tycker att inte passar så bra just nu. Påsken är ändå här. Och den som vill och vågar får begrunda vad påsken betyder i vår tid. Om man nu skulle hitta på en påsk-hashtag, en sådan som försöker fånga påskens betydelse i några få bokstäver, vad skulle den vara? Vad är en bra påskkoncentrat, vad är essensen, kärnan? Kanske skulle även dem som inte ser sig själva som bekännande kristna komma överens om att påskens kvintessens måste nog vara något som #starkareändöden. Optimisten kanske säger att livet är starkare än döden. Romantikern skulle säga att kärleken är starkare än döden. En kristen säger att Jesus är starkare än döden. Nytt liv, oändlig kärlek, uppståndelsen. På något sätt kan vi alla komma överens. Men ändå upplever jag att något inte riktigt passar ihop. Döden och sjukdomen, dåliga nyheter, rädslor, känslor av otillräklighet, allt detta är mycket mer påtagligt i vår vardag än påskbudskapet. En påsksöndag om året är ingen jättetung motvikt mot 364 icke-påskdagar. En person som berättas har uppstod för tvåtusen år sedan är inte mycket jämförd med flera miljarder som har dött. Särskilt i Coronatider känner vi spänningen mellan påskbudskapet och vardagsverklighet. För att vara historiskt korrekt behöver vi ändå erkänna att påskbudskapet har förändrat hela världen. Det var ju särskilt under förföljelser, pestilens eller krig att människor höll fast vid påskbudskapet. I mörkret lyser ljuset inte bara som bäst. Det är dessutom en fysikalisk lag att ljuset alltid fördriver mörkret - inte tvärtom. Rent tekniskt är det till och med så här att det inte finns något mörker - det finns endast frånvaro av ljus. Det är därför att jag vill föreslå att vi behöver fokusera oss på ljuset. Även det minsta ljuset syns på flera kilometer i totalt mörker och kan ge orientering. Därför ska vi alltid vara på jakt efter ljus. Och påskljuset är nog ett av de vackraste ljusen som finns, färgrikt och fascinerande, oavsett hur tungt resten av mörkret runtomkring oss må kännas just nu. Jag har hört att det fanns en påsktradition för längesen i mitt hemland Tyskland. Den kallades för påskskrattet. Det sägs att folk samlades väldigt tidigt på påsksöndagen på kyrkogården, av alla ställen. Och när solen började gå upp så började dem skratta. Högt. Tydligt. De gapskrattade. De skrattade åt döden. - Du har förlorat, loser! Även om du låtsas att du inte vet om det, döden, så vill vi påminna dig att vi vet om det! Och så fortsatte dem skratta till tårarna rann. Det låter lustigt och lite märkligt på samma gång. Men om vi kommer ihåg att det finns något som heter skratterapi, där en grupp animeras att skratta högt därför att skrattet har så många positiva effekter för kroppen och själen, då kommer vi ihåg att glädjen är ett val. Man behöver inte vänta på något roligt skämt, man kan välja att skratta ändå. Likaså råkar vi inte ut för att vara glad, vi väljer att vara glad. Hoppet är också ett val, ingen känsla. Vi väljer söka ljuset och följer det även om mörkret fortsätter försöka lura in oss. Påskskrattet lär oss en sak till: Vi klara oss inte ensamma. En person som går ensam på kyrkogården kl 6 på söndagmorgonen och skrattar högt känns nog mer som en galning som rymdes någonstans, men en genuint glad och kärleksfull grupp väcker nog positivt uppmärksamhet, sprider lust, lycka och entusiasm, den är kanske mer smittande än något destruktivt virus. Hoppet trivs bäst i relationen, och därför behöver vi varandra, särskilt i tiden av social distansering. Visst, man kan ju undra om påskskrattet är det mest lämpliga att göra, men en sak är säkert: Glädje är en disciplin, vi behöver fler återkommande ritualer som hjälper oss att odla glädje och hopp. Varje vecka behöver man ta hand om det. De första kristna till exempel valde att flytta vilodagen från lördag till söndag, från sabbat till veckans första dag, för att bli påminda om det nya som är på vag. På så sätt blev varje söndag ett mini påskfirande. Under medeltiden glömde man bort det, man valde fokusera sig på fastan istället, att avstå alla nöjen. Detta är en bra övning också, men man behöver en bra balans. Efter 40 dagar full fokus på fastan känns en extradag ledig - annandag påsk som det enda svaret på 40 dagar fasta och sura miner - mer som en olycka än ett jubelutbrott. NT Wright säger att vi skulle dansa hallelujas och varje man, kvinna, varje barn, hund katt och mus skulle hålla levande ljus, vi skulle skåla med champagne, ta ledigt och festa en hel vecka med mat och musik som ett orientaliskt bröllop. Påsken måste bli något alla ser fram emot till. Här får vi alla, och särkilt kanske kyrkoledarna någonting att fundera på: Hur kan påsken firas bättre? Att välja hopp och glädje, att uppmuntra och påminna sig varandra om det och att börja utveckla nya ritualer som passar vår tid för att kunna fira det det är mina tre förslag hur vi kanske skulle fira allt som är starkare än döden i den märkligaste påsktiden vår generation har upplevt.
Marcus Fritsch 12 Mars 2020
Ljus i glädje, Ljus i sorg
M. Berg
Kärlek strör Du på min väg
Kärlek är Din gåva
Och den kärlek som Du ger
den lär mig att förlåta
I mitt liv Du skapar ro
Ro att kunna se Dig
Och min längtan är den bro
som leder mig fram till Dig
Ljus i glädje, Ljus i sorg
Du lagt i mina händer
Många pärlor i min korg
som glimmar en i sänder
Kärlek strör Du på min väg
Kärlek är Din gåva
Lär mig se i allt som sker
Ditt ljus, Din kärleksgåva
Comments